För ungefär tio år sedan, i början av 1997, kom en hingst av en alldeles
särskild kaliber till Flyinge. Han skulle prägla en epok. Han skulle
uppskattas och användas och betjäna fler ston per år än någon annan
hingst före honom. Han skulle förärva sig exceptionellt, lämna närmare
1500 föl under en tioårsperiod – bland dem flera godkända söner, en rad
segrare i hoppningens årgångschampionat, ja till och med en
världsmästarinna bland unga hästar.
Hingsten var vit. Han var flott. Han var snäll. Han var långlinjerad och
ärlig, spänstig, lättlärd, lugn. Han lär ha varit lite kitslig att rykta,
säger de som vet.
Men han hade guld i språnget, och han vann tre silvermedaljer för
Sverige.
VDL Cardento, i Sverige, på Flyinge, under nästan tio år från januari
1997 till efter VM i Aachen i augusti 2006, blev ett stycke levande
svensk avels- och ridsporthistoria.
Och en sak bör man minnas: Cardento blev den han blev och nådde dit han
nådde tack vare sin ryttare och maestro Peter Eriksson.
Det var teamet Eriksson-Cardento som gav svensk hoppning – och den
svenska hopphästaveln – detta skimmelglitter, denna silverkant.
– Och jag vill allt hålla Cardento som nummer ett bland de hästar jag
har haft, säger Peter. Den häst som har givit en tre medaljer kommer
alltid att ha en speciell plats!
Fast det var en annan hästkarl som satte igång den sagolika storyn:
Ingvar Fredricson hette han. Det var ”Fredric” som upptäckte Cardento.
Det var på hösten 1996. Peter Eriksson minns hur allt gick till:
– Jo, dåvarande chefen var nere i Holland för att titta på hingsten
Ahorn, berättar Peter. Så blev han också visad Cardento. När han kom hem
var han eld och lågor. ”Här har vi en väldigt intressant häst”, sade
han. ”Den måste du komma ned och titta på!”
Så blev det. Eriksson och Fredricson for tillbaka till VDL. Nu var det
november 1996. Fyraåringen släpptes lös i en paddock. Han satte upp en
jäkla fart; med Peters ord.
När hingsten hade sprungit av sig det värsta fick den svenske jockeyn
sitta upp.
– Jag blev förtjust i honom direkt, säger Peter. Vi hoppade några
enstaka hinder, 1.20, 1.30, ingenting märkvärdigt. Men jag kände genast
att den här hästen hade kapacitet.
Hingstägaren van de Lageweg och Flyingechefen Fredricson kom överens.
VDL Cardento leasades till Flyinge. Han kom i januari 1997. Peter red
honom någon månad, sedan visades han som femåring i det svenska
bruksprovet.
– Och han visade upp sig där på ett väldigt fördelaktigt vis, minns
Peter.
Godkänd – javisst, och i en bra årgång. Det var början. Sedan fortsatte
det.
De första åren var kanske inte så spektakulära. Med erikssonska mått
mätt följde Cardento en ganska ordinär utvecklingskurva.
Hingsten var okomplicerad och rätt så lättlärd, säger Peter. Han var
varken het eller särskilt lat. Han var stabil, han var snäll och han
gjorde aldrig, vad Peter kan minnas, några bocksprång att tala om.
– Neej, jag kan faktiskt inte minnas att han någonsin har slängt av mig,
säger han.
I stället följde Cardento Flyinges utvecklingsplan som en klocka. Han
gick sina årgångsklasser. Han gjorde just vad han skulle.
– Egentligen kände jag bara att hindren ännu var lite för små för att
han skulle komma riktigt till sin rätt, sammanfattar Peter.
Kanske var det först det året då Cardento var sex, alltså 1998, som
urverket började dra sig lite före.
– Jo, han gick ju i alla fall 1.40 på hösten som sexåring, säger Peter.
Nu började det alltså likna något. I mars månad 1999 debuterade ekipaget
svår klass. Det var i Granelundshallen, Flyinge Ryttarförening, ett
stenkast hemifrån. Peter och Cardento startade en 1.50-hoppning – och
slutade trea, om Peter minns rätt. Och det brukar han göra.
Under sommaren som följde fick den vite hingsten resa lite längre. Nu
steg han i graderna. Han gick som Erikssons andrehäst, vid sidan av
Flyinge Electro.
– Och han var ute lite internationellt, i lite lättare klasser, säger
Peter. En sväng till Hickstead och så.
Annars hände egentligen två saker det året, med Peters perspektiv.
Cardento var trea i sjuårschampionatet i Falsterbo. Han var bästa
svenska häst.
– Det var väl första gången han visade vad han verkligen gick för, säger
Peter. Och jag minns att jag
sade på presskonferensen efteråt att ”den här hästen kommer nog att bli
något speciellt!”
Den hösten startade han inomhus-SM, i Borås. Där
slutade han sexa, i debuten.
Så kom ett nytt millennium, och en ny svensk landslagstränare i hoppning:
– Vi fick en raketutveckling våren 2000, konstaterar
Peter. Henk Nooren kom. Jag började rida Cardento med mer samling. Den
ridstilen passade mig.
Ekipaget satte sviten trea-etta-etta i den nordiska Grand Prixserien
under våren. De började göra ”lite större tävlingar”. Cardento gick med
8+0 fel i nationshoppningen i Rom i maj, han gick 0+8 i Luzern på vägen
hem, och han vann uppvärmningsklassen och ingick i guldlaget i
nationshoppningen i Ikast i Danmark på försommaren.
Ekipaget, med Peters rutin och Cardentos kapacitet, fanns bland de
påtänkta till laget för OS i Sydney.
I Hickstead, i slutet av juli -00, fick Cardento för första gången möta
de riktigt, riktigt tunga uppgifterna.
– Det var lite mer karaktär på de banorna, säger Peter. Cardento gick
väl med en åtta fel där också – men då bestämde jag mig ändå. Han var
inte helt färdig.
Peter avstod från en plats i laget till Sydney. Han gjorde det självmant.
Ett klokt beslut – och notabelt, för alla som känner denne Erikssons
tävlingsinstinkt.
I gengäld for han till Tyskland och vann sin första internationella
Grand Prix i Gera med Cardento.
Sedan började medaljerna regna. EM i Arnheim 2001 var höjdpunkternas
höjdpunkt. Där kom ju den första svenska medaljen i hoppning på en
mansålder – 72 år mer precis. Medaljen var historisk. Den var
sensationell, och det var just Eriksson och Cardento som säkrade silvret
för Sverige. Låt sedan vara att ekipaget, sista tävlingsdagen, förlorade
chansen att ta också en den individuella medalj han hade inom räckhåll.
Men lagmedaljerna hängde om rätt halsar. Silveräran sken.
– Och det hjälps inte, säger Peter. Det är mest mästerskapen man minns.
Året därpå var VM-år. Platsen var Jerez. Helena Lundbäck
och Mynta var fjärden bäst i världen. Storstjärnor
som Ludger Beerbaum stod på öronen. Cardento gick
två felfria rundor.
– Banorna var rätt så rejäla, säger Peter – ni känner hans lätta
understatements vid det här laget.
– Men Cardento var strålande!
Och, ja, det här var nog första gången i sådana sammanhang som Eriksson
kostade på sig att lämna banan i galoppombyten i vartannat språng; plus
en vacker piruett.
– Cardento har alltid varit rolig att göra uppvisningar med, säger Peter
som minsann har hoppat både genom eld och över bilar och över en 1.80:s
mur med den vite hingsten; allt sådant på Flyingedagarna, förstås.
– Jag skulle aldrig göra de här sakerna med en annan häst. Det krävs ett
speciellt förtroende!
Silverreprisen i Jerez gav resonans, och respekt i hela hästvärlden.
Peter Eriksson som alltid har gått sin egen
väg tog VM-succén till avstamp för en ny fas i karriären.
Nu hade han, tillsammans med Cardento, medaljer från både EM och VM.
Återstod alltså OS. Återstod därmed också att hitta den taktik som bäst
kunde bära fram till
det målet också. |
Peter gjorde som han brukar. Han gick på tvärs med det mesta. Han
bestämde sig för att trappa ned. Alla, nästan, hojtade om slutet på hans
karriär. Dåvarande landslagscoachen visste bättre. Sylve Söderstrand
visste var han hade sitt lagankare. ”Gör du det du tycker känns bäst”,
menade Sylve.
Peter svarade med att vinna både GP och hela tävlingen och sitt livs
första vinnarbil i Globen den julen.
Sedan tävlade han ack så sparsamt under hela 2003. Han var med om att se
lagets chanser dala i EM i Donaueschingen – men han prickade en hyfsad
egen formkurva ändå:
– Jo, jag var delad segrare i den sista individuella omgången. Där var
vi felfria, med ett tidsfel, en fransman och jag, säger Peter.
Och se, när det sedan blev år 2004, då hade Peter också tänkt om. Nu
var hans strategi att både träna och tävla sig i form. Nu kände han
suget och behovet av båda delarna.
Nu var det OS-år. Nu gällde det Aten.
Och behöver det ens sägas? Naturligtvis var det Peter och
Cardento som visade de allra bästa värdena i fys-testerna efter Henk
Noorens helt nya och revolutionerande intervallträningsprogram.
Förlaga: Friidrottsförbundets framgångsmönster. Och faktum var att
Cardentos konditionsvärden var bäst, redan innan programmet drog igång.
Slimmad på matchvikten 560 kilo har han alltid varit (nå, kanske
plusminus 20 kilo, inte ett hekto till). Väl i kondition dessutom, inte
minst av allt hälsosamt travande på vägarna, en dag i veckan, året runt.
Olympiaden i Aten blev sedan ännu en historisk hit. Trippel i medaljer –
tredje gången gillt. Lagerkransar. Obeskrivlig
känsla.
– Bara att få kliva upp på en olympisk prispall. Det var väldigt
speciellt! Det var något jag hade drömt om sedan jag var ett litet barn!
Ska man säga något i efterhand, så var det allt synd att
Peter gick ut som förste svensk i lagtävlingens omhoppning. Det var ju
han som uppfann en egen väg inne på banan. Han gjorde terränghinder av
en dekorationsmur i sten. Han hittade den smartaste genvägen i Aten. Han
var innovatören och stigfinnaren.
Om bara inte alla de andra sedan så enkelt hade kunnat följa hans
exempel! Då hade säkert ett antal (amerikanska) klockor tickat fram bra
mycket mer ackumulerad nationstid i den medaljstriden.
Då hade det kanske rentav blivit lättare att räkna på lagets chanser? Nu
blev det brons till Sverige. Och bronset blev till silver.
– Fast känslan att kliva upp och ta emot medaljerna, där på arenan, var
större än glädjen att sedan få bronset utbytt mot silver, säger Peter.
Och jag kan säga att jag nästan är glad att det inte blev guld på det
sättet. Det hade jag nog inte velat uppleva!
Efter OS-året löpte leasingperioden för Cardento egentligen ut. Men
Peter och Flyinge lyckades utverka en förlängning av kontraktet, till
glädje för både aveln och sporten.
Teamet fick fortsätta tillsammans, till och med VM i Aachen
2006.
Fast året 2005 skulle aveln komma i första hand. Tre tidiga månader den
våren var Cardento dessutom tillbaka hemma i Holland och betäckte på
heltid.
– Sedan skulle han egentligen bara underhållstävlas, säger Peter. 2006
skulle vi satsa mer. Kruxet var förstås bara hingstens omåttliga
popularitet.
– Jag tror inte att han något enda år hade under cirka 140 ston, säger
Peter. Och de sista åren toppade han ju alla listor. 2006, fast han
tävlade så mycket, hade han väl 184 ston i Sverige, om jag inte
missminner mig?
Många kronor har det blitt, som Peter noterar. Honom själv tillkommer
stoltheten, och äran. Och det internationella erkännandet: Alla vet i
dag vad svenske Eriksson kan göra med bra häst.
– En verksam avelshingst som har medalj i alla mästerskap – det är inte
så många som har klarat det.
Det gör Cardento rätt så unik, säger Peter då.
Dessutom är han alltså värsta avelsmatadoren, Cardento.
– Han förärver sig mycket väl, säger Peter. Till och med lite ädlare än
man skulle kunna tänka. Och han har varit väldigt dominerande i
årgångstävlingarna.
Två godkända söner har han hittills – Cosmopolite S och Cyklon. Fyra
segrare i rad i treårschampionaten.
Och en av de segrarna, Classic Lady, vann till och med VM för sjuåriga
hästar i Zangersheide i fjol.
– Jag tror att man kommer att tala om honom i framtiden som en verklig
stämpelhingst, en sådan som har lämnat starka avtryck efter sig!
Kan man då få Peter att säga något om Cardento, även som personlighet
och karaktär?
Nja, med nöd och näppe.
– Nej, det är inte riktigt min starka sida, svarar Peter. Han har alltid
varit okomplicerad och väldigt snäll. Och, ja, så har han ganska så
känsligt skinn.
– Ja, alltså: Inte för att jag vet det av egen erfarenhet. Men jag har
ju kunnat se att han har stått och nafsat, när de har ryktat honom!
Klart att det inte var lätt att skiljas från den stjärnan.
Men han grät inte i avskedet, trots allt – efter det slut på karriären
som bara måtte kunna beskrivas som tidernas uttagningsmiss.
Peter hade om igen lagt en klockren plan inför VM i Aachen, den uppgift
som definitivt skulle bli deras sista, stora, gemensamma i karriären.
Han hade vägt och avvägt
saker som hingstens ålder, kondition och rutin mot faktorer som slitaget
från betäckningarna och tiden de hade på sig. Han lade upp ett program.
Så inledde han det sista tävlingsåret med fem placeringar i rad i
nationell Grand Prix. Därpå landade han som femma i WC-klassen,
Europafinalen, i Göteborg. Och då var det nära en seger.
– Vi höll på att vinna, säger Peter. Det var bara en liten, liten tunn
ribba i en smal grind som föll.
Under försommaren, avelsårets mest hektiska period, var 14-åringen
Cardento lite sliten. Men framåt Falsterbo började Peter pricka in
formen igen; allt enligt planen.
Det blev en talande tredjeplats i Grand Prix.
– Då tänkte jag att ”nu är det allvar, nu börjar det närma sig”,
berättar Peter.
Efter Hickstead, veckan efter Falsterbo, visste Peter att han och den
vite hingsten var på banan igen. De var femma även i den Grand Prixen.
De var felfria i den andra omgången av nationshoppningen; lite av
VM-genrep.
– Enligt mitt sätt att se det hade jag allt under kontroll. Allt kändes
perfekt, säger Peter.
Och så – poff.
Lagledningen hade den här gången tänkt annorlunda. Peter Eriksson och
Cardento ställdes utanför. Svenskt facit från Aachen gör sig sedan bäst
i glömska.
– Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om detta, säger
Peter. Jag var helt förvånad.
Han lastade in hästen, satte sig bakom ratten, körde till Beers. Punkt.
Men han grät inte, när han lämnade Cardento.
– Nej, jag grät inte, svarar han. Min ilska över beslutet i Aachen var
till och med större än sorgen att behöva lämna Cardento; det kan jag
ärligt säga!
Men det här är förstås historia i dag. Det är en del av hela historien
om VDL Cardento, silverhingsten med så mycket guld i språnget.
Pernilla Linder
Velander
 |